Maus I och II – Art Spiegelman

51jkC2HELHL._SX362_BO1,204,203,200_

Art Spiegelman is a contributing editor and artist for the New Yorker, and co-founder/editor of Raw, the acclaimed magazine of avant-garde comics and graphics. His drawings and prints have been exhibited in museums and galleries here and abroad. Honours he has received for Maus include the Pulitzer Prize, a Guggenheim fellowship, and nominations for the National Book Critics Circle Award. He lives in New York City.

Den första fullständiga meningen på sidan 20

Mom wasn’t that attractive, huh?

Jag tror att de allra flesta har hört talas om Maus. Böckerna (två stycken) handlar om författarens pappas erfarenheter av andra världskriget och förintelsen. Berättelsen gestaltas i serieform där alla karaktärer är ritade som olika djur: judarna är möss, nazisterna katter, amerikanerna hundar och så vidare.

Precis som de flesta andra har jag läst en del böcker med skildringar av andra världskriget, både i skolan och privat. Det är ett ämne som alltid är aktuellt och som vi aldrig får glömma. Det finns många skildringar av förintelsen som är oerhört starka (Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson till exempel) och Maus är definitivt en av dem.

Man skulle kunna tro att på grund av att karaktärerna är ritade som djur skulle det skapas en viss distans mellan bokens handling och läsaren, men så uppfattar jag det inte.  Jag känner mig lika berörd av de öden som gestaltas i serierna som jag skulle om de varit ritade som människor i stället för djur.

Jag tror att Maus skulle vara en jättebra ingång till litteratur för ungdomar som inte vanligtvis skulle betrakta sig själva som läsare. Tack vare serieformen är handlingen lätt att ta till sig och jag kan absolut tänka mig att även en ovan läsare skulle bli intresserad av att läsa mer efteråt. Själv läser jag inte så ofta serier och grafiska romaner. Det är något som jag definitivt vill ändra på efter att ha läst Maus.

Maus får betyget

5av5

 

Här kan du köpa boken: AdlibrisBokusCDON.

Annonser

Skrivmål

Hej du som läser!

Jag har ju som bekant försökt att börja skriva igen. Det har gått ganska bra av och till sedan i början av året. Eftersom jag nu åtminstone skriver någon gång i veckan till skillnad från i princip aldrig, så måste man ju kunna säga att jag har lyckats till 100 % med att börja skriva igen? Eller hur (inte alls desperat efter att uppnå resultat …)?

För att komma igång har jag försökt mig på lite olika knep. Jag är en person som gillar att planera. Om jag inte planerar mina åtaganden blir ingenting gjort. Dessutom är det få saker som känns bättre än att kryssa av punkter på att-göra-listan. Man känner sig så duktig!

För tillfället jobbar jag deltid och har därför bestämt mig för att skriva lite varje dag som jag är ledig. Det har gått sådär, måste jag erkänna. Första skrivveckan schemalade jag en timme varje ledig dag för att skriva. Det var alldeles för ambitiöst märkte jag snabbt, trots att det egentligen inte skulle vara svårt att hinna med om jag verkligen försökte. Jag tror att tröskeln blev för hög mellan att inte skriva alls till att skriva en timme om dagen. Det kändes på något sätt som så lång tid och helt oöverkomligt. Jag höll fast vid mitt schema ungefär en dag innan det sprack. Inte så lyckat.

pexels-photo-606541

Så veckan efter bestämde jag mig för att sätta ordmål i stället. På måndagen satte jag målet att 2 000 ord skulle vara skrivna innan söndag kväll. Det gick bättre! Den här gången skrev jag nästan alltihop på en gång och det kändes inte alls lika jobbigt. Det kan ha varit för att 2 000 ord (för mig åtminstone) inte är enormt mycket att hinna med, men det är tillräckligt för att känna att det har blivit skillnad i dokumentet.

Jag körde på med samma ordmål veckan efter, men med sämre resultat. Jag nådde inte riktigt upp till målet och jag vet inte varför. Eller jo, anledningen är att jag inte tog mig tid att skriva. Men varför gjorde jag inte det? Jag känner ett visst motstånd som jag vill komma över. Jag har massor av idéer och har gjort en bra planering över vad jag ska skriva, men det känns ändå inte helt lätt. Innerst inne förstår jag nog att det beror på att jag har dåligt självförtroende när det kommer till skrivandet och jag kan inte låta bli att känna prestationsångest. Trots att jag vet att ingen annan behöver läsa vad jag skriver, så är det som om jag skäms inför mig själv och känner som om jag borde kunna bättre. Men det är nog bara en övningssak, så jag ska inte ge upp!

Har ni skrivmål? Hur gör ni för att uppnå dem?

Vredens druvor – John Steinbeck

vredensdruvor

1930-tal och depression i USA. När Tom Joad återvänder efter fyra år i fängelset finner han att hans familj vräkts från gården. De svåra tiderna tvingar familjen att packa allt de äger i sin skraltiga bil och ge sig av till Kalifornien. Dit har de lockats av löften om jobb på bomullsfält och persikoplantager, men drömmen om ett bättre liv finns bara i reklambladen. Västkusten är översvämmad av fattiga familjer som söker arbete, och giriga arbetsgivare som hänsynslöst utnyttjar deras utsatta situation. Fattigdomens mödor tar hårt på familjen, men till slut är det ändå solidaritet och lojalitet som är det viktiga. 

Den första fullständiga meningen på sidan 20

Inne i restaurangen spelade en radio stillsam dansmusik.

Jag vet inte hur det är för er andra, men det är sällan jag efter att ha läst en bok känner att den verkligen har berört mig. Ni vet sådana där listor som folk gör över böcker som har påverkat dem mest under deras liv? Vredens druvor kommer definitivt att hamna på min lista och förmodligen stanna där för resten av mitt liv.

Handlingen utspelar sig alltså i depressionens Amerika, en plats jag inte kan säga att jag visste så mycket om innan jag påbörjade min läsning. I boken förändras samhället snabbt: stora företag köper upp mark och konkurrerar ut småbönder och deras gårdar. Många bondfamiljer (som Joads familj) tvingas därför att flytta till en annan del av landet där det finns löften om arbete.

Själva resan från Oklahoma till Kalifornien tar upp en stor del av bokens drygt 750 sidor. Under resans gång inser familjen att situationen i Kalifornien kanske inte är så bra som reklambladen har sagt, och när de kommer fram möter de många andra som är i precis samma situation som de själva.

De små anekdoterna som olika karaktärer berättar och det direkta språket i boken gör att handlingen känns verklig och som läsare fångas man tidigt. Det är tydligt att författaren har velat skildra kapitalismens negativa sidor och vad människor tvingas utstå för att kunna tjäna pengar och på så sätt överleva. Det är svårt att inte bli upprörd över hur systemet fungerar för människorna i boken.

Det går också enkelt att dra paralleller mellan Joads situation som flyktingar inom sitt eget land och den flyktingsituation som vår värld befinner sig i idag. I Vredens druvor ses människorna som flyr till Kalifornien inte på med blida ögon av de som mottar dem. De får bland annat öknamnet okies och deras läger bränns ner.

Egentligen finns det hur mycket som helst att diskutera om när det kommer till den här boken, men jag kommer att sluta här (annars blir det alldeles för långt för någon att orka läsa). Jag vet att Vredens druvor kan verka lite avskräckande eftersom den är ganska tjock och skriven för ett tag sen (kom ut 1939), men den är inte svårläst och den är verkligen värd varenda minut som den tar att läsa. Läs den bara!

Betyget blir självklart

5av5

 

Här kan du köpa boken: AdlibrisBokusCDON.

Irriterande dialoger

Hej du som läser!

Jag har ju under den senaste tiden börjat lyssna på ljudböcker. Den senaste serien jag tog mig igenom var den om Raili och Ylva av Lisa Hågensen. Böckerna i serien kan läsas fristående, men passar bäst att läsas i kronologisk ordning. Serien handlar om Raili och Ylva, två bibliotekarier som hamnar i några sektrelaterade situationer som är minst sagt prekära. Anledningen till att jag inte skrev en hel recension om serien var att jag inte hade så mycket att säga om den. Den var ganska bra, ofta rolig, men inte så mycket mer. En okej läsupplevelse liksom.

Förutom en sak som störde mig lite grann, nämligen dialogerna. Både mellan karaktärer och de inre dialogerna karaktärerna (särskilt Raili) förde med sig själva.

Dialoger är kända för att vara svåra att få till när man skriver skönlitterärt. Jag har hört någonstans att man alltid ska undvika dialoger som inte direkt tillför handlingen något och för den framåt (låter ju onekligen logiskt, så är det väl med alla inslag i handlingen?). Det är dessutom knepigt att få dem att låta naturliga. Och det är här som böckerna om Raili och Ylva brister.

silhouette-1793934_960_720

Som jag minns det blev det sämre längre fram i serien. I den första boken fungerade dialogerna hyfsat, men sedan gick det utför. Det huvudsakliga problemet för mig var att huvudpersonen inte pratade och tänkte som jag hade förväntat mig att en 40-årig bibliotekarie ska göra. Jag vet inte riktigt vad mina förutfattade meningar var, men jag vet att de inte innefattade användningen av mycket engelskt slang och massor av svordomar (och är det normalt att en kvinna i 40-årsåldern blir kallad lilla barn och liknande?).

Självklart kan en karaktär gå emot sin stereotyp och bete sig i motsats till förväntningarna – det är ofta något att föredra till och med. Men i just de här böckerna upplevde jag det som störande. Handlingen skulle kretsa kring allvarliga saker som sekter, mord och försvinnanden, och då är åtminstone jag som läsare för upptagen med att ta in allvaret för att utmana mina förutfattade meningar om sättet bibliotekarier ska prata med sig själva och andra. Jag förstår att dialogerna och språket skulle fungera som comic relief många gånger, men ibland blev det lite för mycket. Men kanske är det jag som är omodern? Kanske är det verkligen så här som många i den åldern och med det yrket pratar?

Jag är ändå glad över att ha tagit mig igenom serien och känner nu att jag i mitt eget skrivande tänker mer på mina dialoger och att de ska låta naturliga.

Hur tänker ni om dialoger? Vad stör ni er på? Vad är svårt att få till?

House of Cards (del 1) – Michael Dobbs

Unknown

När den ärrade politikern Francis Urquhart ännu en gång går miste om den efterlängtade ministerposten har han blivit förbisedd för sista gången. Beväpnad med alla politiska hemligheter han samlat på sig genom åren inleder Urquhart sin tysta och dödliga kampanj för att eliminera allt och alla som står i hans väg. 

Mattie Storin, en ung politisk reporter, finner sig plötsligt inför sitt livs utmaning när hon råkar snubbla över en härva av lögner, intriger och korruption. Men för att avslöja sanningen måste hon vara villig att riskera allt, kanske till och med sitt eget liv. 

Den första fullständiga meningen på sidan 20

”Det är definitivt inte klappat och klart.”

Här är ytterligare en bok som jag är sist i världen med att läsa! Medan alla andra tittar på den filmatiserade (serieserade?) versionen på Netflix sätter jag tänderna i inspirationen bakom, trots att den har varit tillgänglig ända sedan 1989. Jag hade så dålig koll innan jag påbörjade läsningen att jag trodde att House of Cards var nyskriven, vilket den ju inte direkt är. Det tog mig ett tag innan jag kollade vilket år den var skriven, och jag kan ärligt säga att om jag inte hade kollat hade jag nog fortfarande trott att den var skriven för något år sedan. Den har alltså lyckats hålla sig fräsch genom åren.

Något som däremot inte är fräscht med just den utgåva av House of Cards (del 1) som jag har fått tag i, är bristen på korrekturläsning. Jag har nog aldrig läst en bok med så många korrfel som den här. Det är fel i meningsbyggnad, citattecken som flyger omkring och dubbelord. Inte bra. Är ni sugna på att läsa boken, men vill slippa dessa störningsmoment, så köp inte den utgåva som är på bilden ovan. Förlaget är Lindqvist Publishing och tryckåret 2014. Boken förtjänar verkligen att läsas i bättre skick.

För om vi ska frångå den språkliga formen är House of Cards definitivt en läsvärd bok. Den utspelar sig i London, inom den politiska sfären, och jag skulle ljuga om jag sa att det inte krävdes en viss förkunskap för att hänga med i svängarna. Man behöver inte vara proffs på brittisk politik, men jag tror att det krävs ett visst intresse och kunskap för att orka sig igenom denna typ av bok. Det krävs också lite tålamod för att lära sig skilja på alla karaktärer. Det är en hel del namn och titlar.

Men det är verkligen värt det. House of Cards är spännande och oförutsägbar. Språket är (när det inte är fyllt av irriterande korrfel) rappt och relativt avskalat. Boken rör sig framåt i ett ganska snabbt, men behagligt tempo, och jag kände mig ständigt nyfiken på vad som skulle hända framöver.

House of Cards får betyget

4av5

 

Här kan du köpa boken: Adlibris, Bokus, CDON.

Läsprojekt

Sedan jag började skriva lite fler inlägg här på bloggen (och lite annat än bara tankar om vad jag läser och sådär), har mina blogginläggsinledningar börjat kännas lite oartiga. Jag borde nog hälsa på något sätt, så …

Hej du som läser! (inte en krystad inledning alls)

Är ni såna där som har läsprojekt? Jag verkar ha åtminstone en liten släng av den typens läsare i mig. Med läsprojekt menar jag att man har ett mål med sin läsning. Det kan till exempel vara att man ska läsa en hel serie, läsa ett visst antal böcker inom ett visst ämne, eller läsa alla böcker skrivna av en viss författare.

Jag har under de senaste åren haft ett läsprojekt där jag försöker lära mig mer om olika religioner. Så länge som jag kan minnas har jag varit ateist (agnostisk ateist om man ska vara superpetnoga eftersom jag tekniskt sett inte kan veta om det finns ett högre väsen eller inte) och jag har då och då under de senaste fem åren ungefär läst böcker och på andra sätt fördjupat mig inom just det ämnet. Det tog inte lång tid innan jag insåg att för att kunna kritisera något borde man kanske veta lite mer om det. Så jag bestämde mig för att läsa på om myter och religioner.

IMG_4088

Först läste jag en bok om mytologi från världens alla hörn (boken längst ner i högen på bilden ovan). Det var en bok som jag nån gång hade köpt på ICA för 20 kr (om jag minns rätt), och den funkade bra som en liten introduktion till olika myter och sagor från olika länder. Den var dock förvånansvärt tung att läsa och i ärlighetens namn minns jag inte särskilt mycket från den nu. Men den funkar bra som uppslagsverk om jag skulle behöva det i framtiden.

Nu håller jag på att ta mig igenom Bibeln. Jag har kommit till nya testamentet nu och det är i ärlighetens namn en intressant, men oftast ganska seg läsning. Dock skulle jag verkligen rekommendera alla som vill att läsa den. Om inte för innehållet i sig så för att förstå alla referenser som populärkulturen gör till Bibelns historier (särskilt många mordhistorier har jag märkt).

När jag är klar med Bibeln ska jag ta mig an Koranen är tanken. Därefter får vi se. Jag har inte direkt tänkt läsa Toran, eftersom den (om jag inte har missuppfattat helt) består av delar av gamla testamentet som jag ju redan har läst. Men någon buddhistisk eller hinduistisk skrift vore intressant att läsa. Har ni andra tips?

Har ni också läsprojekt? Vilka i så fall?

SparaSpara

Änkans bok – Joyce Carol Oates

ankans-bok

En morgon i februari 2008 kör Joyce Carol Oates sin make Raymond Smith till akuten. En besvärlig förkylning visar sig vara lunginflammation och han läggs in för behandling. Helt oväntat tillstöter en ny infektion med snabbt och aggressivt förlopp, och bara några dagar senare får Joyce Carol Oates ta emot det obegripliga beskedet att hennes make är död. 

I Änkans bok berättar Joyce Carol Oates om tiden efter makens bortgång, om förvirringen, förnekelsen och om den outhärdliga smärtan, om alla mardrömslika bestyr som väntar mitt i sorgen, men också om vännerna som kommer till hennes undsättning. Det är en sorgedok, en bok om att tappa fotfästet och försöka hitta det igen, men också en rörande skildring av ett nästan femtio år långt äktenskap.

Den första fullständiga meningen på sidan 20

Vi kunde inte fatta hur nära vi hade varit att råka ut för en fasansfull olyckshändelse – det kunde ha skett om den andra bilen till exempel hade kommit in i korsningen med full fart bara en halv sekund senare …

När jag köpte Änkans bok på bokmässan i Göteborg i fjol, från ett sånt där reastånd fullt med en blandad kompott av diverse romaner och facklitteratur, insåg jag inte att den var självbiografisk. Återigen gjorde jag lite för lite research innan ett bokköp, men (som vanligt, måste jag tillägga) visade det sig inte ha negativ påverkan på läsningen.

Änkans bok är en gripande redogörelse för såväl en änkas liv under de närmsta månaderna efter hennes makes död, som ett gift pars liv tillsammans under många år med både upp- och nergångar. Oates beskriver naket och (så vitt som jag kan bedöma) ärligt hur sorgen efter hennes make tar sig uttryck. Tankar som ofta annars kan anses som tabubelagda lyfts upp på ett befriande sätt. De allra flesta som har förlorat en närstående kan nog känna igen sig i de mörka tankegångar som Oates sätter ord på – bland annat sådant som skuld och en vilja att avsluta det egna livet.

När Oates går igenom sin avlidne makes tillhörigheter inser hon att hon kanske inte kände honom fullt så bra som hon trott. Att komma till insikt om att den person man varit gift med under nästan femtio år, och som nu dessutom är död, dolde sidor av hen själv för en, måste vara svårt. Den tanken stannar kvar hos mig även nu efter läsningen, tillsammans med många funderingar kring kärleksrelationer. Hur mycket ska man egentligen dela med en partner? Allt? Är det ”okej” att inte göra det, och vad ska i så fall döljas?

Jag tror att Änkans bok kan vara till hjälp för människor som själva förlorat sin partner (eller någon annan närstående). Man ska aldrig underskatta värdet av att få känna sig mindre ensam i sin sorg och dess uttryck. Men jag tror också att den här boken är nyttig att läsa som något sorts förberedande, hur makabert det än kan låta. Hur man än ser på det kommer vi ju alla att i framtiden förlora någon som betyder mycket för oss.

Betyget för Änkans bok blir

5av5

 

Här kan du köpa boken: AdlibrisBokusCDON.

Ljudböcker vs ”riktiga” böcker

I och med dagens teknik har mycket förändrats, inte minst läsning i alla dess former. Från att ha varit få förunnat och en aktivitet som främst utförts i förnäma hem, till att nu vara i var persons ficka och tillgängligt när som helst. Det är inte bara tillgängligheten som har förändrats, utan även hur man kan tillägna sig litteratur. Till exempel har nog ljudboken aldrig varit så stor som den är just nu.

Jag har länge varit en konservativ läsare som inte riktigt har velat räkna ljudböcker som ”riktig” läsning. Inte för att det inte skulle vara lika ”fint” som traditionell läsning i en pappersbok, utan snarare för att det har känts så annorlunda. Tar man verkligen till sig en ljudbok på samma sätt som en pappersbok? Kan man säga att man har läst en bok som man har lyssnat på? Kanske är det bara verben som förvirrar. Kanske behöver själva ordet ”läsa” utvidgas?

Men som med så mycket annat har mina åsikter förändrats. Under en lång tid hade jag för mig att jag inte tyckte om ljudböcker. Podcaster gick tydligen bra, men ljudböcker skulle aldrig funka för mig (superlogiskt). Men så dök en möjlighet upp att sätta mina förutfattade meningar på prov! Jag fick ett ganska monotont jobb där jag under hela arbetstiden fick möjlighet att lyssna på något i hörlurar för att få tiden att gå snabbare. Jag började med musik, men tröttnade ganska snabbt. Övergick till poddar, men fick snart problem när jag började komma ikapp alla som jag tyckte om. Som en sista utväg bestämde jag mig för att ge ljudböcker en chans.

Och vilken tur att jag gjorde det! Jag märkte att särskilt spänningsromaner och thrillers funkar jättebra för mig som ljudböcker, och det känns verkligen som att jag berikar mitt litteraturliv genom att ge mig själv fler chanser att få läsa – även om det ibland snarare handlar om att lyssna. Något som i början vållade huvudbry, nämligen huruvida ljudböcker skulle räknas med på Goodreads (där man ju kan sätta ett mål för läsandet under ett år), löstes relativt snabbt. Så klart de ska räknas med!

Läsning av framför allt skönlitteratur handlar ju i slutändan (åtminstone för mig) om att tillägna sig berättelser. Om att se nya perspektiv och att uppleva något. Vad spelar det då för roll om man gör det genom att lyssna eller läsa? Båda tillvägagångssätten leder ju till samma mål.

Avslutningsvis vill jag ta med en video från en amerikansk booktuber som tar upp just det här ämnet och som fick mig att fundera över och revidera mina tankar om ljudböcker.

 

Vad tycker ni om ljudböcker?